Applåder mitt i vigseln: så bestämmer ni tonen i er ceremoni

Under sommaren har många suttit i en kyrkbänk och hört applåderna brista ut mitt i en vigsel. Efter musiken, efter parets ja, ibland till och med efter bibelläsningen. För en del gäster är det självklart. För andra är det nytt, och lite obekvämt.

I en ledare i tidningen Dagen skriver Öyvind Tholvsen, som själv är vigselförrättare, att vigselgudstjänsterna har förändrats påtagligt över tid. Han har varit med på många bröllop de senaste åren och lyssnar noga på orden, musiken och regin. Det som slår honom i de frikyrkliga vigslarna är ett tjoande, jublande och applåderande som inte fanns på samma sätt för trettio år sedan. Ibland uppmuntrar värdarna det aktivt redan innan gudstjänsten börjar.

Vi tar inte ställning i frågan om hur en vigselgudstjänst bör låta. Det är kyrkornas och parets sak. Men för er som planerar en ceremoni just nu är det värt att veta att tonen inte är given längre, och att det går att bestämma den själva.

Vad som faktiskt har förändrats

Två saker sticker ut i ledaren. Den ena handlar om musiken. I många frikyrkliga bröllop har ett lovsångspass blivit en självklar del av vigseln, medan psalmerna blir allt ovanligare. Tholvsen pekar på att lovsången betyder mycket för unga troende i frikyrkorna, och att det finns goda teologiska skäl att ge den plats också i en vigsel. Trumset, elgitarr, stråkar eller saxofon i stället för orgel är inte längre ett undantag.

Den andra handlar om vem festen är till för. Tholvsen beskriver hur bröllopet allt mer har blivit en fest för vännerna snarare än för de två familjerna. Ceremonin planeras med och av parets jämnåriga, och då är det rimligt att vännerna också får roller i den: marskalkar och tärnor som går in tillsammans med paret, kompisar som sköter musiken. Han noterar att en del skulle kalla det amerikanisering, och att andra i stället ser det som att unga par plockar det bästa ur de traditioner de känner sig hemma i.

“Tonen i en vigsel är inte given längre. Det gör den till ett val, inte en slump.”

Varför jublet har smugit sig in

En del av förklaringen ligger i siffrorna. Tholvsen påminner om att kyrkan på nittiotalet stod för närmare två tredjedelar av alla vigslar, medan andelen i dag ligger runt trettio procent. När kyrkbröllopet går från att vara standard till att vara ett aktivt val, blir det också ett val som paret vill fylla med sitt eget uttryck.

Hans egen slutsats är öppen snarare än sur. Han konstaterar att en äldre generation lätt viftar bort det hela med en suck, och att han själv kan hänga på suckarna i ett ouppmärksamt ögonblick. Men han landar i att det är viktigt att försöka förstå hur unga uttrycker sig, och tolkar jublet som att gästerna faktiskt fattar allvaret i det som händer. Han lämnar också dörren öppen för att nästa generation kan tycka att det personliga tog för stor plats, och vilja tillbaka till något mer stillsamt.

Så bestämmer ni tonen i er egen ceremoni

Det finns ingen ton som är mer korrekt än den andra. En stillsam vigsel där ingen applåderar förrän ni är ute på trappan är precis lika giltig som en där gästerna tjoar efter ert ja. Det som ställer till det är när ingen har pratat om saken, och gästerna sitter och gissar. Halva rummet klappar, andra halvan tittar ner i programbladet.

Prata därför igenom tonen innan ni bokar musik och skriver programmet. Er vigselförrättare eller församlingen har sett hundratals vigslar och vet var det brukar bli applåder. De vet också vad de själva är bekväma med, och den frågan är lättare att ställa i mars än en kvart innan ni går in.

• 01Bestäm vilken känsla ni vill ha i rummet innan ni väljer musik. Andäktig, varm och personlig eller riktigt festlig. Allt annat följer av det.
• 02Ta upp applåderna specifikt med er vigselförrättare eller församlingen. Fråga vad som är brukligt hos dem och vad de själva tycker är okej.
• 03Bestäm om någon ska bjuda in till applåder. En värd eller toastmaster som säger ett par ord innan ceremonin styr rummet mer än ni tror.
• 04Om ni vill ha det stillsamt: skriv en rad i programbladet eller låt värden nämna att ni sparar jublet till efter kyssen och utgången.
• 05Om ni vill ha det högljutt: säg det rakt ut. Gäster vågar sällan vara först, men de hänger gärna på när någon har gett klartecken.
• 06Stäm av med era föräldrar och äldre släktingar. Inte för att de ska bestämma, utan för att de ska slippa bli överraskade.

Det praktiska skiljer sig också åt beroende på var ni gifter er. Ni som väljer en borgerlig vigsel har en betydligt kortare ceremoni att fylla. Vigselförrättaren prövar att ni gifter er av fri vilja, och den längre vigselformuleringen enligt förordning (2009:263) används bara om ni särskilt ber om den. Där blir musiken och det ni själva lägger till desto viktigare för stämningen.

Frågan om applåder i kyrkan är egentligen en fråga om vem ceremonin är till för. Er, era familjer eller era vänner. Oftast är svaret alla tre, i olika grad, och det går att planera för. Bestäm tonen, säg den högt till dem som håller i ceremonin, och låt sedan gästerna reagera som de vill. Det blir nästan alltid rätt när förväntningarna är utsagda.